Mot Marockos högsta topp - Jebel Toubkal!
Johanna Johansson
02. mai 2018 av Johanna Johansson

Mot Marockos högsta topp - Jebel Toubkal!

Guiden Johannas rapport från äventyr i vackra Atlasbergen och färgsprakande Marrakech

Guiden Johannas rapport från äventyr i vackra Atlasbergen och färgsprakande Marrakech

Så var vi äntligen på väg mot Marocko och Atlasbergen, jag och mina sju norska medresenärer. Det var sen kväll när vårt flyg landade i Marrakech, varifrån vi begav vi oss mot stadens medina och nattens riad, ett traditionellt marockanskt bostadshus. Där serverades vi te och veckans första middag. Det finns mängder av saker att utforska i den färgstarka staden Marrakech, men det hade vi inte tid för nu, vi hade nämligen Jebel Toubkal, västafrikas högsta topp med sina 4167 möh, i sikte. Redan nästkommande morgon satt vi åter i minibussen, nu på väg mot Imi Ourhlad, vår startpunkt för våra fyra dagars vandring i Atlasbergen.

När vi kom fram till Imi Ourhlad fick vi bekanta oss med övriga ressällskapet, det vill säga våra två lokala guider som skulle navigera oss framåt, våra mulåsnor som skulle frakta vårt bagage och vår kock som skulle stilla våra hungriga magar. Efter en kopp te, som sig bör vid en paus i Marocko, så startade vi vår vandring upp i bergen och bort från mobiltäckning och wifi. Solen sken från klarblå himmel, kamerorna gick varma och stämningen var hög. Efter några timmar och efter att ha passerat första passet på över 2000 möh kom vi fram till utlagda filtar, det var dags för lunch. Så snart vi hade satt oss dukades te ut och snart också sallad och rykande varm och färsklagad mat, mums.

Vandringen fortsatte genom små berberbyar och mot sena eftermiddagen kom vi fram till det berberhus där vi skulle spendera natten. Vi hade förbeställt hamam, men utan att riktigt veta vad som väntade. Det visade sig vara ett kaklat rum med två stycken kranar, en för kallt och en för varmt vatten, och där det eldades underifrån för att värma upp golvet. Själva poängen var att sitta ner på det varma golvet och hälla varmt vatten över sig. Flera var lite skeptiska vid första anblicken, men så snart vi hade satt oss ner och hade börjat ösa varmt vatten över oss så blev stämningen liksom värmen och ångan i rummet hög.

När vi vaknade nästkommande morgon var det till en stor överraskning, det var helt vitt på marken och snön fortsatte att falla. Lägligt nog väntade den kortaste vandringsdagen och det var bara att sätta på oss kängor, mössa, vantar och skalkläder och bege oss ut i snöovädret. När vi kom fram till nästa boende hjälptes vi alla åt att samla in virke för att kunna hålla kaminen igång och vi samlades runt kaminen för både lunch och häng.

Nästkommande två dagar skulle våra krafter komma att sättas på prov då vi skulle gå både långt och röra oss många höjdmetrar. Första dagen var målet Toubkal Bace Camp (BC) på höjden 3207 möh. Underlaget var fortsatt snö, men nu hade ovädret dragit förbi och solen sken och gav otroligt vackra vyer över bergen. Vi startade med att gå uppför för att sedan gå ner många av våra intjänade höjdmetrar (från cirka 2400 till 1760 möh) innan vi åter styrde kosan upp mot BC. Ja, en minst sagt tuff vandringsdag, men efter många soliga pauser för te, lunch, färskpressad juice och andra energiintag så anlände vi till slut BC. Vi alla fylldes av en upprymdhet av vetskapen att vi nästa dag skulle upp på Jebel Toubkal. Vi förberedde oss inför toppbestigningen genom att ställa in och testa våra stegjärn, äta en redig middag och hoppa tidigt i säng.

Så hade vi kommit fram till den stora dagen, dagen då vi skulle stå på Västafrikas högsta topp. Vi startade i ottan i bäcksvart mörker, enbart med våra pannlampor som ljuskälla. Vi var nu uppe på hög höjd, en höjd som kräver acklimatisering för att undvika höjdsjuka, så vi gick i en tät rad och höll ett jämnt och mycket långsamt tempo. I mörkret kunde vi skymta konturerna av de omgivande bergstopparna och i takt med soluppgången övergick vyerna och färgerna över de snötäckta bergen i magi. Vi kämpade, peppade och tog hand om varandra – ”en för alla, alla för en”.  Det uppstod en enorm glädje när vi till slut nådde toppen, vi klarade det! Kamerorna kom fram och det tas bilder överallt, detta ögonblick vill ingen gå miste om att dokumentera. När vi lämnar toppen bakom oss finns minnesbilderna kvar, och dessa behövs för att samla våra sista krafter för att ta oss ner till Imlil för sista nattens boende i Atlasbergen.

Vilka dagar vi hade haft, dagar fyllda av sol, snö, uppförslutningar, nedförslutningar, te, svett, skratt, kämparanda och gemenskap. Också dagar utan wifi, för egen del kändes det mycket befriande och jag är säker på att det hade en positiv inverkan när det handlade om att bygga vår fina gemenskap.

Efter fyra dagar i bergen for vi ut mot kusten för ett par dagar i kuststaden Essaouira innan det var dags att återvända hemåt. Det blev en härlig kontrast mot föregående dagar – dagar som fylldes av löpning längs stranden, bad i havet, massage, shopping av Marockanska keramikskålar, besök på marknader och goda drinkar på någon takterrass. Och så hade vi wifi igen

 

Kommentarer